I lördags åkte jag, mina bröder, den enes flickvän och min pappa till Tyskland.
En resa som sker årligen enbart för alkoholens skull, men visst finns det en viss charm i att åka.
Det är ju lite av ett äventyr, men man vill inte att det ska bli något stort äventyr. Man vill bara komma dit, köpa det man ska så billigt som möjligt och sen åka hem och dricka öl och bada i en varm badtunna hos sin farbror.
Ändå ska det bli ett äventyr i äventyret. Någonstans i Skåne drar vi på oss en punka. Det kändes som ett drygt men lite småkul äventyr i sig, men självklart så har jag fortfarande oturen efter mig.
Vi får självklart inte av däcket och efter massvis med uppskattande hjälp från en som bodde i byn lyckas vi inte heller.
Vi har alltså inget val än att försöka få tag på skjuts hem. På en lördagskväll.
Att vara strandade ungefär en och en halvtimmes resa hemifrån i 5 minus kändes som ett äventyr som var för litet för att vara kul men även för stort för att vara kul.
Det jag dock tänkte markera med mitt inlägg är den trevliga hjälp man kan få.
Inte nog med att han lånade oss verktyg och försökte så gott han kunde utan han bjöd även in oss i stugan.
Där bjöds det på kaffe och varma bullar, lite trolleri med mynt och lite Animal Planet och diskussioner. Visserligen vet jag inte om jag föredrog 5 minus ute i mina vårkläder eller att tränga mig på hos ett okänt par i deras säkert 30gradiga vardagsrum, men tanken var underbar.
Efter 2-3 timmars väntan i byn kom äntligen hjälpen.
Så här i efterhand känns äventyret lite som en kul grej. Det blev trots allt något att minnas istället för bara en simpel resa fram och tillbaka till Tyskland och, trots min sociala "fobi" så älskar jag att träffa människor. (Jag vet hur konstigt det låter. Jag skulle tro att min "fobi" (Jag vet att jag inte har någon riktig fobi, därav ") sträcker sig till att komma nära folk, inte att jag är rädd för att träffa dem. (vilket förklarar mitt intresse för att jobba i affär. Där träffar man folk utan att komma så himla nära inpå.))
Trots att vi miste varsitt flak (fick ju snällt ge farbrorn och skjutsen lite som tack för hjälpen) och det blev lite dyrare blev det värt det.
Jag höll på att kissa på mig på sista biten hem, som grädden på moset liksom.
Sen var jag hemma och åt vingummi och allt var tomt och tyst... och ensamt och jag ville ha mer äventyr.
Jag vill ha mer äventyr.
Vad som hände med bilen?
Pappa fick snällt åka ner dagen efter och med rätt verktyg gick det ganska lätt att få av däcket och byta så vi fick hem både bilen och alkoholen smidigt.
Min del fick jag snällt köra och hämta själv i Nättraby, vilket kändes väldigt bra då jag kör bil alldeles för sällan för mitt och andra trafikanters bästa.
Jag sträcker mig väl till att köra ungefär en gång i månaden. På tider då man max träffar på en annan bil på vägarna.
Jag bara önskar vi hade en bättre stereo i bilen. Att pumpa hög volym i något som kan liknas vid datorhögtalare från 95 känns inge vidare. När man höjt till något som känns som bristningsgränsen så hör man fortfarande sin egen sångröst och det vill man ju så klart slippa.
Jag drömmer fortfarande om att sjunga i ett band, som i alla fall tillräckligt många för att fylla en sunkig pub gillar att lyssna på, fast ljudet måste vara tillräckligt bra och högt för att jag ska höra så lite av min sångröst som möjligt, annars dricker jag mig full på gratis sprit och ställer in spelningen.
Och där alla konsertarrangörer fick ni min rider. Tillräckligt högt och bra ljud för att jag ska klara sjunga för full hals.
Jävligt bra att veta när ni väljer mellan mig och Iron Maiden!
Inlägg
